Karoline Persson - Typ 1 Diabetiker

Ni vet den där känslan när man blir låg, kallsvettig, yr, får spagettiben och blir allmänt förvirrad. Det vet vi som är diabetiker! Mina kontakter på lasarettet säger att det räcker oftast med ett glas mjölk för att hejda ett lågt blodsockervärde, och ja det stämmer. Oftast. Men när du väl blir låg och mår pyton, vågar du chansa på att det räcker? Eller är det kanske just idag som det behövs mer? Vill jag ta den chansen, att det kanske fortsätter sjunka så att jag inte själv kan hantera det? Då tar jag hellre ett högt värde några timmar.

 

 

För mig är det fruktansvärt jobbigt att vara låg på natten. Speciellt dem nätterna som jag är själv. Jag hör någonstans att det piper, mitt undermedvetna vet att jag måste gå upp och äta annars kan det sluta illa. Jag vet! Men i det läget, när jag ligger där och känner mig förlamad och avtrubbad av påfrestningarna som kroppen utsätts för är känslan ändå ganska skön. Det gör mig rädd, att det ibland är ganska skönt att känna sig sådär avtrubbad. När jag också vet vad som kan hända, att jag kanske inte vaknar igen. Men att gå från tanke till handling i det läget är ett jättekliv. 

 

I huvudet känns det som att mätaren precis har pipit och varnat för låga värden. Men när jag väll går upp och äter då inser jag att jag jag varit låg i 3 timmar. Och så känns det kanske som 15 min. 

 

När detta händer och när jag tagit mig upp för att äta, då tar jag inte risken att bli låg igen den natten. Då ser jag till att vråläta och jag passar på att äta det jag tycker är riktigt gott.